e-mail me

MM Oct 2005


Fullscale test & review of the Tubewonder amplifier published in the October 2005 issue of the Swedish magazine "Musikermagasinet"
Fullskaletestet av Tubewonder förstärkaren publicerat i oktober 2005 utgåvan av svenska tidskriften "Musikermagasinet"
Tubewonder 50
by Peter Bengtsson

Producing handmade tube amplifiers is a costly undertaking and they often carry a price tag that only most dedicated aficionados can afford. The Swedish Tubewonder amplifier is no exception but on the other hand it offers a tone and flexibility well beyond the usual.

Tubewonder is an exciting genuine Swedish "boutique" guitar amplifier. It's an exclusive handmade tube amplifier with a home address in Göteborg. The designer, Aleksander Nemand is a somewhat of electronics guru with merits spanning from professional audio equipment to military and space technology. He is also a man with equal amounts of passion for music and electronics. These two passions gave birth to an idea of designing a guitar amplifier for demanding musicians who are looking for tone flexibility.

Designed from scratch, Tubewonder stands apart from many traditional tube amplifiers and it would take too much space to go into technical details here (there's a lot to read on the subject at builder's website). Let's just say that there's a lot of advanced tube electronics inside the Tubewonder. Simply put, the design philosophy is to identify the parameters defining guitar's tone, make them adjustable for full flexibility and eliminate everything else that steals tone and character from the guitar signal. This approach resulted in a unique control panel with, among other features, an active tube driven tone control section that has more in common with a channel strip on a mixing desk than your traditional guitar amp tone stack.

Tubewonder in standard version is a 35W single channel head with reverb. Several optional features are available to allow individual customisation. Tubewonder 50 that we tested for this review is a custom version with a number of options installed: higher output power (50W), extra gain stage in the preamp and a pentode driven reverb.


The amp head is designed in a charming retro-inspired style that in my eyes looks like a mixture of a Matchless and an old radiola. The chassis is made of 2mm brushed anodised aluminium with pigmented legends. The cabinet is made of 15mm birch plywood, which for this review was dressed in green imitation leather. Front and rear panels are made of different woods but have identical dimensions which means that one can swap between birch and mahogany veneer whenever in the mood. The ¼ open back loudspeaker cab is made of 15mm birch plywood with baffle in 19mm MDF and dressed in same green imitation leather as the head. Two different 12" loudspeakers are mounted diagonally: Eminence Private Jack and Cannabis Rex. Acording to the amp's builder these speakers excel at different things and it's a combination that matches amp's tone flexibility.

All knobs and switches are clearly marked with text legends and the control panel is divided into six sections separated by thin lines for even better readability. The guitar input socket is on the left together with High/Low sensitivity switch that in High position let's the signal through unaffected. Next is the preamp section with it's control knobs Level (adjusts signal level from preamp into the tone control section) and Drive together with two Gain switches: Bright/Normal/Boost and Harmonics. Harmonics switch changes the distortion character between mostly even and odd overtones.

The third section is a four band semiparametric equalizer with its four knobs and four switches (see the product brochure for details). An interesting feature here is that when the knobs are in the +0- position the signal is passed through unaffected. Further on there's a Master Volume control and a Reverb section with its three controls. The last section holds Power and Standby switches. The rear panel contains loudspeaker output jack and impedance switch for 4,8 and 16 ohm speakers. There is also a serial FX loop with the Send jack doubling as line output. Clearly marked test points and trimpots are provided for setting the bias for the power tubes.


Tubewonder 50 presents no real difficulties in handling. The short version of owner's manual advises the player to simply dial in a basic sound, forget the amp and use the guitar as a remote control. However, those who want to know in detail what each control really does will find this information in the manual too. In general, the rule of letting the amp simmer for a while before hitting the standby switch applies and the manual recommends a warm up time of 10-15 minutes for optimal operation.

The first thing to catch my attention was how incredibly quiet this amp is -a good beginning in itself. I plugged in a guitar with humbuckers and left all tone controls in the +0- (12 o'clock) position. I also left the reverb out and only played around with Level, Drive and Master controls. I set the Harmonics switch to 3/2 (mostly odd harmonics) turned the controls to 5 (12 o'clock) and found myself in a lyrical joy of playing. I directly got a sound that fit me perfectly: an incredibly dynamic sound with just enough gain that was full and easy to play. One can go from pretty clean to really dirty by varying the pick attack and guitar's controls only. The sound is warm, clear and nice across the range with a bluesy feel alá Robben Ford.

After the first joy cooled off I twiddled the controls a little - still the preamp's Level & Drive controls and Master only - and found that the basic sound is pretty flexible without involving the tone controls.

Bright/Normal/Boost switch offers everything from bright, clean and clear tones to really dirty sustained lead sounds. It's not a roaring "all dimed" distortion but fully sufficient for all kinds of solos and tougher classic rock like AC/DC. It's neither a crystal clear clean sound as long as the guitar's volume is at 10 - with hot pick-ups the distortion is lurking in the background from the beginning but single coils and backing guitar's volume off a little gives a crispy clean tone.

The Harmonics switch adds yet another dimension to the flexibility. I stayed most of the time in the 3/2 position where dirty sounds got just enough bite and edge. The other position gives a creamier lead tone with a softer upper end but works less well with fat crunchy chords since here the bass has a tendency to break up a little..

Fifty tube watts are not to fool around with and, as expected, sound best with Master high up. However, with the Level and Drive controls it's easy to find a good balance when opening up Master Volume. This makes it possible for half-dirty sounds to work well at moderate volume levels in situations like home recording or smaller club gigs but watch your ears if you're going for full grind power tube distortion.

The amp sounded so good from the beginning that I forgot the reverb. Well, the reverb proved to be a high class act too. As long as it lasted - because it died after a while (after the amp was returned to the builder I was told that reverb recovery tube had given up - these things happen). As long as it worked, the reverb showed qualities that are reminiscent more of a studio than a regular guitar amp reverb. I pointed this out to Mr. Niemand who happily confessed to this being a result of a conscious design effort to make it sound like studio reverb. Those who wish can have the amp with a more traditional guitar amp reverb but my personal recommendation is to go for the studio version.

Time has come to give the tone controls a spin. Talk about efficient tone controls - the range is so wide that the basic sound can be "dialed out" beyond recognition but with the fundamental character preserved at all times with its great dynamics and grind. I liked the basic sound so well that I was content to just fine-tune it a little and stayed pretty near the +0- positions on the tone controls most of the time. It was real fun though to experiment with the Midrange. This control with a choice of three center frequencies is an insanely versatile tool to vary your sound.
As I said earlier, these tone controls have more in common with an equalizer on a mixing desk than traditional guitar amps. This means that you can work with frequency dependent overdrive in an unusually efficient way, or in other words: here you can do it for real.
Another control that deserves separate mention is the High Cut filter. You can either fine tune the treble in Soft position or dial in a darker tone suitable for jazz or a rounder smoother distortion. The great thing is that you can use this control together with the Treble to let through bite in the string attack. Toggling the Treble switch into Peak/Dip position gives a dark sound but at the same time lets the shimmer of the high treble through which is great for single coil pickups. As I said, these are very efficient tone controls.

Tubewonder lets you dial in both classical and new original sounds, it's a perfect tool for finding the right sound for any occasion - in other words a great thing to have in a studio. In live stage use it is limited by being a single channel amp but that of course depends on what you play and demand from your amp.


My meeting with Tubewonder 50 was a fun and extraordinary experience. It's an amplifier that offers good sound with great flexibility. High quality components and unconventional circuit design offer an unbelievably wide and efficient palette that can bring forth both familiar and totally unique sounds but with the amps identity shining through in form of a clear and very dynamic tone. The only disadvantage I can think of is that it is a single channel amplifier and therefore more at home in a studio environment. Then of course it takes a good chunk of money to get hold of this tone monster but if you're a demanding musician and can afford it I warmly recommend booking a meeting with the builder. It could mean the end of your search for perfect sound.


+ Good & flexible sound
+ Very dynamic tone
+ Extremely efficient tone controls
- If it tastes good it's got to cost some

Tubewonder 50
av Peter Bengtsson

Att tillverka handbyggda rörförstärkare är kostsamt, och de betingar ofta priser som bara de mest inbitna har råd att reflektera över. Den svenska Tubewonder-förstärkaren är inget undantag. Å andra sidan erbjuder den en ton och flexibilitet utöver det vanliga.

Tubewonder är något så spännande som en äkta svensk "boutique"-förstärkare. Jodå, en handbyggd exklusiv rörförstärkare med hemadress Göteborg. Konstruktören heter Aleksander Niemand och är en man som är något av en elektronikguru med en meritlista som spänner över allt från professionell ljudutrustning till militär- och rymdteknologi. Det är också en man som hyser lika stora doser passion för elektronik som för musik. Ur denna passion föddes idén om att designa en gitarrförstärkare för krävande musiker som eftersöker flexibilitet.

Tubewonder är designad från "scratch" och skiljer sig påtagligt från många traditionella rörförstärkare. Att gå in på alltför tekniska förklaringar skulle ta för stor plats (för den nyfikne finns det en hel del att läsa på tillverkarens hemsida), men vi kan konstatera att Tubewonder innehåller en hel del avancerad elektronik. Enkelt förklarat är konstruktionen sprungen ur dessa tankar: identifiera de nyckelparametrar som behövs för gitarrens ton; göra dessa parmetrar justerbara för full flexibilitet; eliminera allt som stjäl ton och kraft från gitarrsignalen. Detta har lett till en tämligen unik kontrollpanel som bland annat består en aktiv, rördriven tonkontrolldel som har mer gemensamt med en kanallimpa på ett mixerbord än traditionella tonstackar i gitarrförstärkare.

Tubewonder är i standardutförande en 35 watt stark enkanalig förstärkartopp med reverb. Det finns dock ett antal tillval att välja bland för att kunna anpassa modellen efter köparens önskemål. Den förstärkare vi har tittat på heter Tubewonder 50 och är en "custom"-variant med flera av dessa tillval installerade. Bland annat har testexemplaret högre uteffekt och ett extra gainsteg i förförstärkaren samt ett pentoddrivet reverb.


Förstärkartoppen är en härlig retroinspirerad historia som i mina ögon ser ut som en blandning av Matchless och en gammal radiomöbel. Chassit består av 2 mm borstad anodiserad aluminium med inpigmenterade texter, medan lådan är tillverkad av 15 mm björkplywood som på teststärkaren klätts med grönt konstläder. Täckplattorna på fram- och baksidan är tillverkade av olika träslag men har samma mått, vilket innebär att man kan byta mellan masurbjörk- och mahognyfanér när andan faller på.
Högtalarlådan är en kvartsöppen sak tillverkad av 15 mm björkplywood (19 mm MDF i baffeln), och den är klädd i samma gröna läderimitation som toppen. Högtalarbestyckningen utgörs av två olika tolvtumselement som monterats diagonalt. Eminence Private Jack och Cannabis Rex heter elementen, och varför de är olika är helt enkelt för att de båda är bra på olika saker och att de enligt tillverkaren i kombination matchar stärkarens tonflexibilitet.

Kontrollpanelen befinner sig på framsidan och är tydligt uppmärkt med rejäla texter vid alla rattar och omkopplare. Sex olika avdelningar är avskilda med tunna linjer för ännu bättre översikt. Längst till vänster finns Input som består av en gitarringång och en omkopplare för signalnivån, High/Low, där High-läget släpper igenom gitarrsignalen opåverkad. Därefter följer försteget som består av rattarna Level (styr mängden förstegssignal till tonkontrollsektionen) och Drive och två olika gainomkopplare: Bright/Normal/Boost och Harmonics; med den senare växlar man mellan två distkaraktärer med övervägande udda respektive jämna övertoner.
Den tredje avdelningen är tonkontrollsektionen som består av en aktiv fyrabands semiparametrisk equalizer med fyra rattar och fyra omkopplare (se faktaruta). Det intressanta här är att tonkontrollerna släpper igenom gitarrsignalen helt opåverkad när de står i "0"-läge eller är inaktiva. Vidare finns en mastervolym, en reverbavdelning med tre rattar (se faktaruta), samt strömbrytare och standbyomkopplare.
På baksidan sitter övriga anslutningar: en högtalarutgång med en impedansomkopplare (4, 8 eller 16 ohm) för den som vill experimentera med andra högtalare och en seriekopplad effektloop i mono där Send-jacket även fungerar som en linjeutgång. Här finns också tydligt uppmärkta reglage och mätuttag för biasjustering av slutrören.


Hanteringen av Tubewonder 50 bjuder egentligen inte på några konstigheter. Den korta versionen av handboken tipsar användaren om att helt enkelt ratta in ett grundljud, glömma bort förstärkaren och använda gitarren som fjärrkontroll, men för den som vill ha koll över vad respektive reglage verkligen gör så hjälper handboken till med det också. I övrigt gäller det som vanligt med rörstärkare att den skall stå och puttra ett tag innan man slår av standbyläget. För testexemplaret rekommenderar tillverkaren en uppvärmningstid på cirka en kvart för full utdelning.
Det första som slog mig när jag aktiverat förstärkaren är hur oerhört tyst den är, och det är ju en bra början. Jag kopplade sedan in en humbuckerbestyckad gitarr och lät till en början alla tonkontroller stå i normal- eller "0"-läge. Jag lät också reverbet vara neddraget och lattjade bara runt med Level-, Drive- och Master-kontrollerna. Eller lattjade förresten; jag satte Harmonics-omkopplaren till 3/2 (övervägande udda övertoner), drog upp kontrollerna till klockan tolv (5) och fastnade i lyrisk spelglädje hur länge som helst. I detta läget fick jag ett ljud som föll mig precis på läppen: ett sanslöst dynamiskt ljud med lagom mycket gain som ger ett fylligt och lättspelat ljud. Med gitarren och anslaget kan man gå från ganska rent till ordentligt smutsigt och hela tiden låter det varmt, klart och snyggt med en lite bluesig känsla à la Robben Ford.

Efter att den första glädjeyran lagt sig rattade jag om lite - fortfarande bara med förstegskontrollerna och mastern - och kom fram till att grundljudet är tämligen flexibelt utan inblandning av tonkontrollerna.

Tack vare möjligheterna med Bright/Normal/Boost-omkopplaren finns här allt från skira, klara och rena klanger till ordentligt smutsiga leadljud med häng. Det är inte fråga om någon vråldist vid fullt ställ, men väl fullt tillräckligt för distade solon av de flesta slag och klassisk rock av tuffare sort, typ AC/DC. Det är heller inte fråga om något kristallklart rent ljud så länge gitarrens volym står på fullt; med lite hetare mikar ligger disten och lurar redan från början, men med singlecoilmikar och justeringar på gitarrens volym kan det bli krispigt och rent.

Omkopplaren för distkaraktären gör också sitt för flexibiliteten. Personligen höll jag mig oftast i 3/2-läget där småskitiga sound fick lagom med bett och sprill. Det andra läget ger en krämigare leadton med ett mjukare övre register, men det funkar sämre för feta crunchiga ackord eftersom bastoner tenderar att krokna lite då.
Femtio rörwatt är inte att leka med, och det låter som vanligt bäst med mastern högt ställd, men eftersom det finns en volymkontroll, Level, efter Drive i försteget betyder det att man kan balansera volymen när man öppnar mastern. Detta gör att man kan få halvskitiga ljud att fungera mycket bra på ganska moderata volymer, exempelvis vid hemmainspelning eller mindre klubbspelningar, men vill man krana in regelrätt slustegsdist får man akta öronen.

Reverbet glömde jag helt av till en början eftersom förstärkaren lät så bra ändå. När jag väl blev nyfiken visade det sig dock vara en höjdare det också. Så länge det varade vill säga, för efter en kort stund la reverbet av (efter testperioden fick jag reda på att reverbretur-röret hade lämnat in - sånt händer). Så länge det var med visade det dock prov på kvaliteter som mer känns igen från studion än från reverb inbyggda i rörförstärkare. När jag påpekade min uppfattning för Herr Niemand berättade han glatt att tanken just är att genom en medveten konstruktionslösning få det att låta studioreverb, men den som önskar får så klart ett traditionellt förstärkarreverb inbyggt istället. Personligen rekommenderar jag dock "studio"-lösningen.

Dags så att kolla på tonkontrollerna. Snacka om effektiva reglage. Här finns sådan bredd att grundljudet kan rattas "sönder" till fullständig oigenkännlighet. Dock med grundljudets kvaliteter i form av sanslös dynamik och kärnfull ton bibehållna. Eftersom jag gillade grundljudet så bra nöjde jag mig med att förädla det en aning och rörde mig alltså inte långt ifrån kontrollernas "0"-läge, men det var riktigt kul att experimentera med mellanregisterkontrollen som med sina tre frekvenslägen ger ett vansinnigt bra verktyg för att variera ljudet.
Som tidigare nämnts har de här tonkontrollerna mer gemensamt med en kanallimpa på ett mixerbord än vanliga gitarrförstärkare. Det betyder att man kan syssla med frekvenskontrollerad överstyrning på ett ovanligt effektivt vis, eller som jag först tänkte: här kan man göra det på riktigt. Highcut-kontrollen förtjänar ett extra omnämnande. Med den kan man antingen finjustera diskantregistret (Soft-läge) eller styra in en mörkare ton exempelvis för renare jazzljud eller runda distljud. Det suveräna är att man kan samköra den här kontrollen med Treble-kontrollen och släppa igenom bettet i strängattacken. Med Treble-omkopplaren i Peak/Dip-läge kan man få ett mörkare ljud men samtidigt få igenom "sprillet", vilket är kanon för singlecoilbestyckade gitarrer. Som sagt, effektiva tonkontroller.
Med Tubewonder 50 kan man hitta såväl klassiska ljud som helt originella; ett perfekt verktyg för att hitta rätt ljud till rätt tillfälle - med andra ord en finfin grej att ha i en studio. För livespel är det genast en begränsning med bara en kanal, men det beror så klart mycket på vad som skall framföras och vad användaren kräver.

Mötet med Tubewonder 50 blev en kul och annorlunda upplevelse. Det är en förstärkare som bjuder på välljud med stor flexibilitet. Högkvalitativa komponenter och annorlunda lösningar ger en otroligt bred och effektiv kontrollpalett som kan frammana såväl bekanta som unika ljud, men den har också en egen identitet som hela tiden skiner igenom i form av en klar och mycket dynamisk ton. Den enda nackdel jag kan komma på är att förstärkaren endast har en kanal; därför tycker jag också att den först och främst är en förstärkare för studion. Sen kostar det ju också en slant att komma åt det här tonmonstret, men för den kräsne musikern, som har gott om både tid och pengar, rekommenderar jag att boka in ett möte med tillverkaren. Det kan innebära slutet på jakten efter det perfekta ljudet. -

+ Bra och flexibelt ljud
+ Mycket dynamisk ton
+ Extremt effektiva tonkontroller
- Smakar det så kostar det